Jag måste erkänna, att hur mycket jag än tyckte om att ha älsklingslillebror här på Mallis så var det underbart skönt att ha hela täcket för mig själv inatt. Att slippa frysa om tårna för att ett täcke på sneddan inte är tillräckligt långt. Men sen hade jag ingen som sa åt mig att göra lite armhävningar ändå, som påpekade att det var dags att sova eller som kunde småprata innan vi somnade.. lite tomt faktiskt.

Man vänjer sig så snabbt att bo helt ensam att man ibland glömmer hur skönt det är att vara två.