När man pratar med andra aupairer här är det som att någon läser högt ut ur din egen hjärna. Alla upplever samma saker och det är många som lyckats träffa av den perfekta familjen utan att riktigt vara nöjda. Någonstans når man en gräns där förnuftet säger ifrån och man inser att man nästan lite för ofta sätter sig själv i andra eller tredje hand, det går inte att säga ifrån.

Vi alla vet ändå att det här är en enormt stor erfarenhet. Man upptäcker sidor hos sig själv som tidigare varit gömda, anpassar sig efter en helt ny familj, bor i ett nytt land och lär sig ett annat språk. Det är ingen tvekan om att det finns massor av positiva sidor - men allt eftersom tiden går dyker det upp sak på sak och med jämna mellanrum undrar man hur tusan idén om att sätta sig själv i den här sitsen dök upp?

Jag vet att det gått att välja annorlunda och det är osäkert hur det blir sen eftersom mina känslor här går snabbare upp och ner än vad FrittFall gör. Men jag vet också att jag inte kommer ångra månaderna här sen när jag tittar tillbaka.