Sitter på skolan och känner redan hur tenta-ångesten tynger ner humöret en aning. Varför känns det alltid så fruktansvärt hopplöst att plugga? Och varför inser man alltid lite för sent att man borde börjat bara lite tidigare? Well, underbart fint att i alla fall få se lite saknade ansikten igen (även om vi nog alla är lite bleka denna vecka). Har även än en gång blivit räddad av fina fröken Bäckman också - det är spännande att leva som sommar-nomad!