Klockan tickar obarmhärtigt närmare det klockslag då hemtentan läggs upp på kurswebben. Tjugoåtta timmars obarmhärtighet är vad klassen drabbas av, precis när det blir helg. Att vi dessutom redan hunnit genomlida två veckor av både psykiskt och fysiskt stressande plugg gör mig inte mer taggad direkt. Önskar lite att det gick att trycka på antingen en stopp- eller en snabbspolningsknapp.

 

Fast jag är ju hemma i alla fall. Mammas dator (i brist på egen) är uppställd, kaffet kokat och min egna lilla central är uppbyggd. Förhoppningsvis går det ganska snabbt ändå. Fingers crossed.