Det är tomt, städat och helt opersonligt. Mina saker ligger nerpackade i väskor och påsar - jag tar tillbaka det jag sa innan om att kilona inte skulle vara något problem, inte en chans att jag lyckas få med mig allt hem till Sverige.
Jag trodde på allvar inte att det skulle vara såhär svårt, att det skulle finnas så många olika känslor inblandade. Å ena sida är det en stor lättnad; jag kommer äntligen kunna bestämma exakt allting jag ska göra helt själv. När jag börjar jobba igen om två veckor är det efter ett schema och jag kommer inte bo på mitt jobb. Å andra sidan har jag nog fortfarande inte insett att jag inte kommer träffa min lilla fining varje dag som förut, jag vet att jag kommer sakna honom sjukt mycket och det gör så ont att se honom ledsen nu.

Vad djupt det här blev nu helt plötsligt, jag hade bara tänkt förbereda er på ännu mer stillastående här nu eftersom jag blir utan internet. Och vi ses hemma om två veckor. På pricken, nästan på klockslaget.