Idag pratade jag och lillkillen för första gången "på riktigt" om att jag måste åka snart. Ville nästan börja gråta när jag såg ansiktsuttrycket då han insåg att jag inte stannar över sommaren, att det egentligen bara är några dagar kvar. Nästa helg blir inte rolig. Dessutom fick jag den första godnattpussen sedan jag kom. Och det finns ju ingen utväg ur det här.