Jag har ju intalat mig själv att allt ska bli bra. Jag säger till alla att allt måste bli bra och ibland fungerar det verkligen att upprepa en sak så att man tror på det själv - fram tills bubblan spricker. Hur jag än vrider och vänder på saken blir det mer och mer tydligt att det som är mest rätt för mig själv är att försöka hitta något annat att sysselsätta mig med.

Det är som om hela kroppen signalerar att det här måste sluta, att jag måste få en möjlighet att ha mer kontroll över mitt eget liv och tid innan jag kvävs. Det känns så sjukt hopplöst att vara sju dagar från att fylla 20 år och behöva sitta barnvakt, stryka kläder och städa på en onsdagkväll när kompisarna är ute. Och att sitta barnvakt hela helgerna när alla andra gör något kul - listan kan göras lång.

Är det inte nu föräldrarna borde hoppa in? När det blir för jobbigt att styra upp läget själv? Kom hit och fixa åt mig, mamma och pappa.. jag vågar inte.